I behandling

Paris La Defence
Under min bortavaro från bloggen har jag bland annat varit i Frankrike.
Den här bloggen har sett död ut ett tag nu. Ambitionen har alltid varit att fortsätta blogga om stamning, men efter min exposé över stamningsbehandling och min djupdykning i McGuire, har jag känt mig ganska nöjd. Dessutom behövde bloggen ett tekniskt lyft eftersom en stor majoritet av mina läsare idag använder mobiltelefoner och surfplattor. Med den nya mallen ska bloggen vara lätt att läsa, både på stora och små skärmar.

Jag ger upp talträning

Från att jag hoppade av McGuire för fem år har jag inte gjort något alls åt min stamning. McGuire fick mig att tappa hoppet om talträning som en väg framåt. I alla fall om man med talträning menar att börja från noll och regelbundet träna in ett nytt sätt att prata i syfte att öka talflytet – så kallad fluency shaping. Därför har jag inte heller deltagit på de träningsaktiviteter föreningen arrangerat under de senaste åren.

Jag funderar på medicinering

Under en period var jag intresserad av att hitta en medicin mot stamningen, och kontaktade doktor Gerald Maguire (ingen koppling till McGuire) som vet mest om detta. Utifrån min historik rekommenderade han ett nylanserat preparat inom gruppen atypiska anti-psykotika med namnet asenapin. Asenapin liknar de preparat som haft bäst effekt mot stamning (olanzapin och risperidon), och i en fallstudie fick tre stammare bra resultat med asenapin. Tyvärr finns det ännu inga kontrollerade studier med asenapin (en studie som varit på gång i flera år ser ut att ha avbrutits).

Asenapin skulle ha lancerats i Sverige under namnet Sycrest, men svenska tandvårds och läkemedelsverket (TLV) tyckte inte att medicinen var värd att subventionera, eftersom den varken ansågs bättre eller billigare än befintliga preparat för den diagnos den egentligen är gjord för. Och därmed har tillverkaden Lundbeck tyvärr valt att inte lansera medicinen i Sverige.

Så slutade mitt försök att prova medicinering mot min stamning. Jag hade kanske kunnat få medicinen importerad från utlandet, men så viktigt kändes det inte. Livet rullade på bra ändå de här åren. Jag levde i ett kärleksfullt förhållande och hade en grupp underbara kollegor på jobbet. Stamningen började kännas mindre viktig.

Jag reser bort

I slutet av 2014 gick jag och flickvännen skilda vägar. Våren 2015 sa jag upp mig från jobbet. Därmed sprack den trygga bubbla jag levt i under några år. Jag reste runt i Frankrike under andra hälften av 2015. Jag tänkte mig att ett nytt språk (franska) kunde vara en bra övning för mig. Inte bara en övning i att prata, utan kanske framförallt en övning i att sänka mina höga trösklar för att prata. Att acceptera att göra fel gång på gång – som man gör när man lär sig prata ett nytt språk.

Idén är nog inte så tokig, men man behöver vara disciplinerad. Jag bodde hos många intressanta människor på min resa genom Frankrike, och valet stod alltid mellan att prata franska, eller att lära känna dessa människor bättre (på engelska). Jag valde i regel det senare.

Jag börjar hos en logoped

I vår började jag hos en logoped. Varför då, kan man fråga sig. Vad skulle en logoped kunna lära mig? Jag som läst och skrivit om stamningsbehandling i över 20 år och vet hur illa prognosen ser ut? Varför skulle jag spilla tid på ännu ett hopplöst behandlingsförsök?

Tidigare när jag sökt hjälp har det varit i desperation. När jag anmälde mig till McGuire var det för att jag inte kunde få jobb på grund av stamningen. Någon liknande kris har jag inte haft på sistone. Tvärtom. Tack vare en lyckad investering har jag kunnat leva och resa utan att arbeta under snart 1½ år. Jag har det oförskämt bra, trots min stamning.

Men livet kan snabbt förändras. I höst återvänder jag till arbetslivet, och snart kommer jag att befinna mig i situationer där jag måste kunna lita på att orden kommer. Kanske inte alltid med flyt, men åtminstone på ett sätt som inte hindrar mig.

Jag simulerar stamning

Ett annat skäl att jag söker hjälp nu är att jag känner mig redo att experimentera med min stamning med en större öppenhet. För mig har det alltid varit en enorm skillnad på att vara öppen om min stamning och att faktiskt visa den. Jag har aldrig skämts över att berätta att jag stammar, men jag har haft enormt svårt att fffffaktiskt vi-visa det, på det sätt som stamning förväntas låta och som får människor att förstå att det är just stamning. Istället har min stamning bestått av tysta blockeringar och en lång repertoar av startbeteenden i olika stadier av automatisering.

Jag tror att simulerad stamning är en nyckel till ökat flyt. Jag tror jag måste våga stamma mer för att stamma mindre. Och nu känner jag mig äntligen mogen att arbeta med stamningen på ett sätt som faktiskt exponerar hörbar stamning. Jag går från att lära in ett nytt sätt att tala, till att lära in ett nytt sätt att stamma – stuttering modification med andra ord.

Därför känns det väldigt lyckat att just simulerad stamning har en huvudroll under mina besök hos logopeden. Målet är att efterlikna den stamning man kan observera hos barn som precis börjat stamma (som ännu är lyckligt omedvetna om det och inte börjat kämpa med orden): enkla stavelserepetitioner, men i övrigt inga andra avvikelser.

Det är förstås en stor utmaning att förändra sättet jag stammat på under alla år, och jag kommer förstås att berätta mer om detta allt eftersom behandlingen pågår.